Åh no.
Någon måste tagga ned på sitt skrivande.
Okej?
– Trivs du där nere?
– Såklart, jag har ju bättre sällskap här än där uppe.
– Vad bra, då kan jag ju låta dig vara kvar där nere med din nya kompis.
– Du skulle bara våga.
– Jag behöver inte oroa mig, du kommer ju inte ens upp.
Jag. Älskar. Mig. Själv. Personligen tycker jag att det där var rätt genialt. Trots att det kommer från mig själv. När jag skrev jag den novellen? Flera år sedan antagligen och den biten fanns faktiskt med. Ibland överträffar jag mig själv. Dock är ju resten av novellen väldigt simpelt skriven (och den ligger trots allt på 34 A4). Den här biten ska jag spara. \w/
– Såklart, jag har ju bättre sällskap här än där uppe.
– Vad bra, då kan jag ju låta dig vara kvar där nere med din nya kompis.
– Du skulle bara våga.
– Jag behöver inte oroa mig, du kommer ju inte ens upp.
Jag. Älskar. Mig. Själv. Personligen tycker jag att det där var rätt genialt. Trots att det kommer från mig själv. När jag skrev jag den novellen? Flera år sedan antagligen och den biten fanns faktiskt med. Ibland överträffar jag mig själv. Dock är ju resten av novellen väldigt simpelt skriven (och den ligger trots allt på 34 A4). Den här biten ska jag spara. \w/
Skjut alla novelljävlar!
─ Vart finns de bra novellerna? Jag har inte läst någon. Om sanningen ska fram så är det ingen som skildrar verkligheten. Jag menar, hur svårt är det att skriva om sanningen? Att kärlek inte alls är något fint och något alla måste ha. För det är inte sant! Kärlek uppmuntrar till självmord och våld i alla dess former. Är det vackert? När folk dör och misshandlar? Nej, sanningen är inte vacker och därför vågar inte folk skildra den i sina noveller. Hur många gånger har man i princip läst samma text? Den novell som grundar sig på kärlek är inte unik. Den är som alla andra noveller som har samma tema. En tjej och en kille, två tjejer, två killar. Vart är det unika? De får varandra, de har varandra, de förlorar varandra och finner en ny. Svartsjuka, avundsjuka. Oj han har visst en annan, aj mitt hjärta blöder. Oj, hon lämnade mig visst, aj mitt hjärta blöder. Tårar och åter tårar. Relationer där folk tvingas ihop men blir lyckliga i slutet. Originellt. Nja?
─ Det är den originella novellen som är den bästa. Stavning, grammatik och handling ska gå hand i hand. Sanningen ska vara grunden. Allt är inte en dans på rosor som folk vill tro. Varför kan inte någon skriva om den brutala kärleken, som är den enda riktiga? Realism, realism, realism. Att läsa en novell om uppdiktade vampyrer kan vara spännande om den är bra och självklart, realistisk. Där! Min vän. Där är vart de flesta trampar i tjärnet. De kan inte hålla sig fakta och allmänt förstånd. Tankeverksamheten går omvägar kring sanningen. Är det inte vackert att älska ett kallt, blekt, dött, mordlystet lik som ser en som lunch? Jo det är vackert, för drömmaren. Han, den realistiske perfektionisten, vet att vampyren inte kan älska. En demon i en människas kropp som inte ser något annat än mat när han tittar på människan. Han är elak, ond och vill inte ha förhållandet med en annan varelse. Vi människor är mat och vi skulle aldrig älska vår lunch som vi älskar varandra. Varför skulle då en vampyr älska sin lunch? Det är sanningen, konkret och drömkrossande.
─ Vad står näst? Döden i sin mest självklara och individuella form. Självmordet. Är det en bra novell? Jag vill tro att användandet av självmord som grund är mer originellt än den förfärliga kärleken. Folk är för rädda för att skriva en novell om det. Det är skamligt, egoistiskt och till och med, olagligt. Tänk att få läsa en välskriven novell ur en självmordsbenägen person. Tankar, anledningar, synen på livet och det som väntar. Där har vi något intressant!
─ Poängen ligger hos döden. Bra skribenter kan skriva en fängslande och intressant novell av till och med döden. Krig, död, svält, folkmord! Möjligheterna är många och rentav fantastiska. Här har vi vår chans att öppna ögon och slå igenom. Trots det gyllene tillfället vill folk skriva om den rosa, tråkiga kärleken. Go with the flow. Är det därför, min vän, de bra novellerna är så sällsynta? De går inte att finna på något Internet, eftersom de ligger gömda under någons madrass?
Tekoppen.
För första och sista gången bjuder jag på något jag har skrivit. Nämligen min "novell" Tekoppen. Höhö...
Ångan från tekoppen steg sakta uppåt. Värmen därifrån smekte den blanka ytan och lade sig som en hinna över. Gestalten som tidigare hade blivit sedd i spegeln var suddig. Alla detaljer och färger flöt samman till mjuka punkter. Hud, mörka ögon, läppar och hår. Det var en människa, det såg man på färgerna. Bakom färgerna och värmens hinna så kunde det vara vem som helst. Gestalten var för oklar för att identifieras. När påsen togs ur tekoppen började ångan sakta att avta. Då den mörka vätskan i koppen blivit sval började också hinnan för spegeln att försvinna. Snart skulle man kunna se vem personen var. Skulle man verkligen det? Skulle personen på andra sidan finnas kvar så länge att bilden blev klar nog att visa sanningen?
- Du vet mycket väl vem som står där. Hela tiden har du haft sanningen i din hand men du har aldrig tagit dig tiden att se efter. Kolla nu. Nu har du chansen. Se sanningen i vitögat och börja förstå att förnekelse inte leder långt. Ta tjuren i hornen och se! Förstå att varken det förflutna eller framtiden kommer veva in sanningen i bomull.
- Ja, jag vet vem som står där men jag väljer att fortsätta blunda. Jag vill inte se sanningen och inte heller det jag har lagt bakom mig eller det som står i min väg. Sedan tidigt har jag fått lära mig att sanningen svider. Att man inte kan leva i det förflutna eller i framtiden. Man måste leva idag. Smärta har jag inte tid för, därför har jag inte heller tid för sanningen. Om jag måste se sanningen i vitögat, varför kan jag inte då vänta? Vad är det som är så viktigt med att se sanningen idag? Nu, varför inte imorgon eller om ett år?
Påsen sjönk sakta ned mot tekoppens botten. I takt med att den sjönk allt lägre så steg ångan allt högre. Hinnan återvände för att täcka spegelns blanka yta. Personen på andra sidan fanns inte kvar. Inte ens den suddiga gestalten sågs till. Det var det allt handlade om. Rädsla. Rädslan för att se vem man egentligen är. Se rakt in i sina egna ögon och se sin själ. Man är rädd för vad man kommer att få se. Kanske är själen så ärrad av alla förtal och kränkningar att inte ens ångan från tekoppen kan rena en. Själen kan vara lika ren som hos en nyfödd och då behövs ingen rening.
- Du får aldrig veta om du inte ser. Se rädslan i vitögat, ta tjuren i hornen och gör det. Bli inte skrämd av det du kanske får se. Det kommer att hela de ärr du bär. Tiden är fortfarande ung och det går att rätta till sina misstag. Gud älskar en trots de misstag man gör. Han förlåter om man själv är beredd att bli förlåten. Det är där de skiljer sig! Än har du inte sålt din själ till Djävulen, för du anar att det inte är värt det. Att priset är för högt för att betalas.
- Du menar att Djävulen aldrig skulle älska mig hur många gånger jag än försöker. Att han inte är förlåtande och är falskheten i fast form? Skulle jag sälja min själ till honom vandrar jag på en väg mot evigt lidande. Jag har inte tid för smärta och priset för det är högt nog.
- Guds kärlek är gratis och han älskar dig som ett av sina barn. Djävulen har inga barn och därför kan han inte älska. Ta upp påsen ur koppen och låt ångan smeka ditt ansikte. Låt ångan rena dig och öppna dina ögon. Vakna upp som en ny människa när du ser dig själv i spegeln. Möt dig själv och rätta till dina misstag. Det är av dessa vi lär oss.
Ångan från tekoppen steg sakta uppåt. Värmen därifrån smekte den blanka ytan och lade sig som en hinna över. Gestalten som tidigare hade blivit sedd i spegeln var suddig. Alla detaljer och färger flöt samman till mjuka punkter. Hud, mörka ögon, läppar och hår. Det var en människa, det såg man på färgerna. Bakom färgerna och värmens hinna så kunde det vara vem som helst. Gestalten var för oklar för att identifieras. När påsen togs ur tekoppen började ångan sakta att avta. Då den mörka vätskan i koppen blivit sval började också hinnan för spegeln att försvinna. Snart skulle man kunna se vem personen var. Skulle man verkligen det? Skulle personen på andra sidan finnas kvar så länge att bilden blev klar nog att visa sanningen?
- Du vet mycket väl vem som står där. Hela tiden har du haft sanningen i din hand men du har aldrig tagit dig tiden att se efter. Kolla nu. Nu har du chansen. Se sanningen i vitögat och börja förstå att förnekelse inte leder långt. Ta tjuren i hornen och se! Förstå att varken det förflutna eller framtiden kommer veva in sanningen i bomull.
- Ja, jag vet vem som står där men jag väljer att fortsätta blunda. Jag vill inte se sanningen och inte heller det jag har lagt bakom mig eller det som står i min väg. Sedan tidigt har jag fått lära mig att sanningen svider. Att man inte kan leva i det förflutna eller i framtiden. Man måste leva idag. Smärta har jag inte tid för, därför har jag inte heller tid för sanningen. Om jag måste se sanningen i vitögat, varför kan jag inte då vänta? Vad är det som är så viktigt med att se sanningen idag? Nu, varför inte imorgon eller om ett år?
Påsen sjönk sakta ned mot tekoppens botten. I takt med att den sjönk allt lägre så steg ångan allt högre. Hinnan återvände för att täcka spegelns blanka yta. Personen på andra sidan fanns inte kvar. Inte ens den suddiga gestalten sågs till. Det var det allt handlade om. Rädsla. Rädslan för att se vem man egentligen är. Se rakt in i sina egna ögon och se sin själ. Man är rädd för vad man kommer att få se. Kanske är själen så ärrad av alla förtal och kränkningar att inte ens ångan från tekoppen kan rena en. Själen kan vara lika ren som hos en nyfödd och då behövs ingen rening.
- Du får aldrig veta om du inte ser. Se rädslan i vitögat, ta tjuren i hornen och gör det. Bli inte skrämd av det du kanske får se. Det kommer att hela de ärr du bär. Tiden är fortfarande ung och det går att rätta till sina misstag. Gud älskar en trots de misstag man gör. Han förlåter om man själv är beredd att bli förlåten. Det är där de skiljer sig! Än har du inte sålt din själ till Djävulen, för du anar att det inte är värt det. Att priset är för högt för att betalas.
- Du menar att Djävulen aldrig skulle älska mig hur många gånger jag än försöker. Att han inte är förlåtande och är falskheten i fast form? Skulle jag sälja min själ till honom vandrar jag på en väg mot evigt lidande. Jag har inte tid för smärta och priset för det är högt nog.
- Guds kärlek är gratis och han älskar dig som ett av sina barn. Djävulen har inga barn och därför kan han inte älska. Ta upp påsen ur koppen och låt ångan smeka ditt ansikte. Låt ångan rena dig och öppna dina ögon. Vakna upp som en ny människa när du ser dig själv i spegeln. Möt dig själv och rätta till dina misstag. Det är av dessa vi lär oss.
Awesome!
Jag fick en sådan awesome idé till en novell. Haha, ibland jag älskar jag mig själv. Okej, okej, jag grundar den på en novell jag påbörjade för över år sedan. Dock skrev jag aldrig klart den och tills nu har den bara legat på min andra dator och skräpat. Så jag tassade över, lade över novellen på usb så jag kunde använda den på min nya dator.
Helt otroligt vad dåligt jag skrev för något år sedan. Det fanns en massa grammtiska fel och meningsuppbyggnader som var helt åt skogen. Haha, övning ger färdighet. Jag gillade ändå grundtanken och handlingen med den här novellen. Självklart sitter jag inte och skriver om kalaset i originalfilen, för den vill man ju ha kvar som minne, utan jag skriver på ett nytt dokument. Dock förändrar jag i princip hela uppbyggnaden. Jag skriver inte allt från början utan väljer att hoppa fram något år, använda dagboksform och sedan låta huvudpersonen "skriva ned vad som hände då", som en självbiografi. Skitbra!
Nu är jag helt fast vid den här idén och ska försöka få det här att bli något bra! Min kannibalnovell har jag lagt på is (som alla andra sjuttielva noveller jag skrivit). Haha. Jag kommer aldrig att bli journalist eftersom min fantasi är för dålig för sådant. Sedan kan jag inte heller bli författare för jag har för mycket fantasi och inget jävla tålamod. Just det, jag kan inte skriva heller. ;)
Den här nya novellen har jag döpt till... vafan var det nu... Start with today! Efter Before Their Eyes låt Start with today. Helt enkelt för att jag tycker att den texten passar perfekt in till det jag har i tankarna. :)
Det ironiska i det hela är att jag känner ett visst sky mot vampyrer men de är ändå "huvudhandlingen" i den här novellen. MEN MINA VAMPYRER GLITTRAR INTE! (de stalkar inte heller). Om jag inte är helt ute och cyklar är ändå vampyrer demoner som tagit över en mänsklig kropp? I alla fall, de är inga snälla hundar. :/ (Dracula är fortfarande awesome, did I tell you?
Helt otroligt vad dåligt jag skrev för något år sedan. Det fanns en massa grammtiska fel och meningsuppbyggnader som var helt åt skogen. Haha, övning ger färdighet. Jag gillade ändå grundtanken och handlingen med den här novellen. Självklart sitter jag inte och skriver om kalaset i originalfilen, för den vill man ju ha kvar som minne, utan jag skriver på ett nytt dokument. Dock förändrar jag i princip hela uppbyggnaden. Jag skriver inte allt från början utan väljer att hoppa fram något år, använda dagboksform och sedan låta huvudpersonen "skriva ned vad som hände då", som en självbiografi. Skitbra!
Nu är jag helt fast vid den här idén och ska försöka få det här att bli något bra! Min kannibalnovell har jag lagt på is (som alla andra sjuttielva noveller jag skrivit). Haha. Jag kommer aldrig att bli journalist eftersom min fantasi är för dålig för sådant. Sedan kan jag inte heller bli författare för jag har för mycket fantasi och inget jävla tålamod. Just det, jag kan inte skriva heller. ;)
Den här nya novellen har jag döpt till... vafan var det nu... Start with today! Efter Before Their Eyes låt Start with today. Helt enkelt för att jag tycker att den texten passar perfekt in till det jag har i tankarna. :)
Det ironiska i det hela är att jag känner ett visst sky mot vampyrer men de är ändå "huvudhandlingen" i den här novellen. MEN MINA VAMPYRER GLITTRAR INTE! (de stalkar inte heller). Om jag inte är helt ute och cyklar är ändå vampyrer demoner som tagit över en mänsklig kropp? I alla fall, de är inga snälla hundar. :/ (Dracula är fortfarande awesome, did I tell you?
I was blind, didn't know you hurt so bad
I saw inside, when everybody said I'm mad and
Ran away, never to be seen again
I found a friend, when all you need is just a friend
I saw inside, when everybody said I'm mad and
Ran away, never to be seen again
I found a friend, when all you need is just a friend
THIS IS STAAAAAAAAVNING
Hey, stavning är viktigt men lik förbannat kan jag inte stava själv. :)
Jag kan börja med att klanka på mig själv. Stavning är viktigt för mig, det är kanske 50% av mitt liv eller något haha. Nej, okej, men det är väldigt viktigt att kunna stava rätt. Jag har varit en perfektionist när det gäller stavning sedan flera år tillbaka. Jag är ofta snabb med att peka ut att "det där är felstavat". Om sanningen ska fram, jag kan fan inte stava längre. Varför ska jag klanka på folk om jag själv inte kan stava? För egentligen kan jag stava! Jag kan! Jag kan! Jag kan! Min hjärna vet bara inte om det. Skriver jag för hand händer det ibland att jag stavar fel, fast detta märker jag medan jag skriver så då kan jag ju ändra det. Detta händer alltför ofta tyvärr, alla jävla felstavningar... GAH! Dock stavar jag hela tiden fel när jag skriver på datorn. Detta kanske beror på sega tangenter, att jag är för snabb med fingrarna eller så är jag inte tillräckligt uppmärksam. Word är ett bra program om man ska stava rätt. Annars finns alltid google. Kan jag inte stava till ett ord slår jag alltid upp det så jag inte stavar fel.
[Rörigt I know] Okej, jag gör väl inga direkta felstavningar men att bygga upp meningar är tydligen svårt för mig. Det händer ofta att jag upprepar ett ord flera gånger eller gör något grammatiskt fel. Detta märker jag varje gång jag har lagt upp en del av min novell. Då man faktiskt inte orkar fixa det haha. Jag har faktiskt gjort ett så stort misstag att det förändrade en mening totalt. Sedan var det ju den gången då jag skrev "i mot", jag kände för att begå självmord efter det...
Nu till alla andras katastrofala stavning! :)
SKA NI HA EN JÄVLA BLOGGJÄVEL SÅ SKA NI FAN TA MIG KUNNA STAVA OCKSÅ! Jag säger det en gång för alla. Såhär stavar man väl _VÄL_ inte "väll" som många skriver. Det stavas inte med 2 L någon gång vad ni än får för er.
För att få ihop en bra, intressant och läsvärd text väger handlingen och stavningen lika mycket. Handlingen kan vara otroligt bra medan stavningen är som en femårings. Det drar ner så hemskt mycket att texten inte är värd att läsas. Sad but true. De, Dem (Dom finns inte, inte heller Domma) kan vara lite svåra att använda. Jag vet inte heller exakt när "dem" ska användas, men det märker man... kanske. Träna stavning, öva, öva, öva! (Okej om du är 12 och nedåt, då behöver man inte stava perfekt annars är det fy skam).
Jag älskar att läsa andras bloggar. Jättekul att se vad andra har för tankar och åsikter. Ännu roligare blir det när de inte kan stava. Ärligt talat, stavar de inte någorlunda korrekt läser jag inte vad de skriver utan skrattar bara åt deras usla stavning. Elakt? Kanske, men så är det. Jag hakar gärna upp mig på stavfel och kan bli förbannad om någon inte kan stava till det enklaste ord. DET ÄR OKEJ OM MAN KAN BEVISA ATT MAN LIDER AV DYSLEXI ANNARS ÄR MAN DUM I HUVUDET.
Så kom ihåg! Vill ni ha en bra blogg så lär er stava små vänner! ANVÄNDER NI ERA JÄVLA FJORTIS ORD (chacha, tiep, en massa H och W) SKA NI GENAST TILLBAKA TILL SKOLAN!
Bara för sakens skull har jag säkert stavat fel på flera ställen. Jag kanske skulle ha rättat allt i Word innan jag publicerade? ;)
Jag kan börja med att klanka på mig själv. Stavning är viktigt för mig, det är kanske 50% av mitt liv eller något haha. Nej, okej, men det är väldigt viktigt att kunna stava rätt. Jag har varit en perfektionist när det gäller stavning sedan flera år tillbaka. Jag är ofta snabb med att peka ut att "det där är felstavat". Om sanningen ska fram, jag kan fan inte stava längre. Varför ska jag klanka på folk om jag själv inte kan stava? För egentligen kan jag stava! Jag kan! Jag kan! Jag kan! Min hjärna vet bara inte om det. Skriver jag för hand händer det ibland att jag stavar fel, fast detta märker jag medan jag skriver så då kan jag ju ändra det. Detta händer alltför ofta tyvärr, alla jävla felstavningar... GAH! Dock stavar jag hela tiden fel när jag skriver på datorn. Detta kanske beror på sega tangenter, att jag är för snabb med fingrarna eller så är jag inte tillräckligt uppmärksam. Word är ett bra program om man ska stava rätt. Annars finns alltid google. Kan jag inte stava till ett ord slår jag alltid upp det så jag inte stavar fel.
[Rörigt I know] Okej, jag gör väl inga direkta felstavningar men att bygga upp meningar är tydligen svårt för mig. Det händer ofta att jag upprepar ett ord flera gånger eller gör något grammatiskt fel. Detta märker jag varje gång jag har lagt upp en del av min novell. Då man faktiskt inte orkar fixa det haha. Jag har faktiskt gjort ett så stort misstag att det förändrade en mening totalt. Sedan var det ju den gången då jag skrev "i mot", jag kände för att begå självmord efter det...
Nu till alla andras katastrofala stavning! :)
SKA NI HA EN JÄVLA BLOGGJÄVEL SÅ SKA NI FAN TA MIG KUNNA STAVA OCKSÅ! Jag säger det en gång för alla. Såhär stavar man väl _VÄL_ inte "väll" som många skriver. Det stavas inte med 2 L någon gång vad ni än får för er.
För att få ihop en bra, intressant och läsvärd text väger handlingen och stavningen lika mycket. Handlingen kan vara otroligt bra medan stavningen är som en femårings. Det drar ner så hemskt mycket att texten inte är värd att läsas. Sad but true. De, Dem (Dom finns inte, inte heller Domma) kan vara lite svåra att använda. Jag vet inte heller exakt när "dem" ska användas, men det märker man... kanske. Träna stavning, öva, öva, öva! (Okej om du är 12 och nedåt, då behöver man inte stava perfekt annars är det fy skam).
Jag älskar att läsa andras bloggar. Jättekul att se vad andra har för tankar och åsikter. Ännu roligare blir det när de inte kan stava. Ärligt talat, stavar de inte någorlunda korrekt läser jag inte vad de skriver utan skrattar bara åt deras usla stavning. Elakt? Kanske, men så är det. Jag hakar gärna upp mig på stavfel och kan bli förbannad om någon inte kan stava till det enklaste ord. DET ÄR OKEJ OM MAN KAN BEVISA ATT MAN LIDER AV DYSLEXI ANNARS ÄR MAN DUM I HUVUDET.
Så kom ihåg! Vill ni ha en bra blogg så lär er stava små vänner! ANVÄNDER NI ERA JÄVLA FJORTIS ORD (chacha, tiep, en massa H och W) SKA NI GENAST TILLBAKA TILL SKOLAN!
Bara för sakens skull har jag säkert stavat fel på flera ställen. Jag kanske skulle ha rättat allt i Word innan jag publicerade? ;)
Känslan...
...man får när man läser igenom en gammal novell man har skrivit. Hur ska man beskriva det? För en gångs skull skrattar jag inte och undrar hur fan jag tänkte då. Jag får bara en sån jävla nostalgi. Den där novellen var den första jag någonsin lagt ned flera timmar på. Jag arbetade med den och slet som ett djur. Handlingen, jag har den fortfarande i huvudet och jag vet fortfarande hur jag ville att den skulle sluta. Varför skrev jag inte klart den? Jag vet faktiskt inte.
När jag flyttade över de viktigaste dokumenten från min förra till den jag har nu så tog jag med mig den här novellen. Den ligger fortfarande på USB:et eftersom jag känner att den är viktig att spara. Öppnar jag den i Word nu så ligger den på hela 32 sidor och jag har inte avslutat den! Jag har använt mig av:
Kan hälsa allmänheten att jag suger på namn till noveller. Denna döpte jag helt enkelt till Mannen i Rummet eller kort och gott Rummet. Spoiler or what? Titeln röjer ju hela handlingen haha. ;)
Btw! Jag fann ännu en novell jag skrivit väldigt mycket på. Eller ja, jag har faktiskt avslutat den och börjat på en fortsättning i samma dokument. Antal sidor? 42... Haha denna ska jag också ta och läsa igenom senare. Första novellen då jag verkligen traskat över till Fantasy. Denna döpte jag i alla fall till Tjärnet. :)
Igen! Ännu en novell som jag skrivit klart. Dock bara på 12 sidor men det var i alla fall första novellen jag någonsin skrivit klart. Självklart ska jag läsa igenom även denna. Jag minns att jag inte orkade hitta på något namn när jag för första gången skulle spara den så det blev första meningen. "Sluta reagera så starkt". Tydligen döpte jag senare om den till No Fear. En sak jag tydligen inte tänkte på då var... DELA IN SKITEN I STYCKEN. :)
Okej, nu hittade jag inte fler noveller. Det ligger säkert fler på den andra datorn men den har jag inte tillgång till nu. Haha, men nu har ni fått se en liten, liten bit av min vackra skrivarkarriär. I'm awesome. :3
När jag flyttade över de viktigaste dokumenten från min förra till den jag har nu så tog jag med mig den här novellen. Den ligger fortfarande på USB:et eftersom jag känner att den är viktig att spara. Öppnar jag den i Word nu så ligger den på hela 32 sidor och jag har inte avslutat den! Jag har använt mig av:
- 24 374 ord
- 106 766 bokstäver
- 131 404 tecken totalt
- 6 stycken (jag förstår inte hur Word räknar här?)
- 1552 rader
- 32 sidor som sagt
Kan hälsa allmänheten att jag suger på namn till noveller. Denna döpte jag helt enkelt till Mannen i Rummet eller kort och gott Rummet. Spoiler or what? Titeln röjer ju hela handlingen haha. ;)
Btw! Jag fann ännu en novell jag skrivit väldigt mycket på. Eller ja, jag har faktiskt avslutat den och börjat på en fortsättning i samma dokument. Antal sidor? 42... Haha denna ska jag också ta och läsa igenom senare. Första novellen då jag verkligen traskat över till Fantasy. Denna döpte jag i alla fall till Tjärnet. :)
Igen! Ännu en novell som jag skrivit klart. Dock bara på 12 sidor men det var i alla fall första novellen jag någonsin skrivit klart. Självklart ska jag läsa igenom även denna. Jag minns att jag inte orkade hitta på något namn när jag för första gången skulle spara den så det blev första meningen. "Sluta reagera så starkt". Tydligen döpte jag senare om den till No Fear. En sak jag tydligen inte tänkte på då var... DELA IN SKITEN I STYCKEN. :)
Okej, nu hittade jag inte fler noveller. Det ligger säkert fler på den andra datorn men den har jag inte tillgång till nu. Haha, men nu har ni fått se en liten, liten bit av min vackra skrivarkarriär. I'm awesome. :3
Skriv Mina Vänner! Skriv!
Känslan man får när man äntligen kunnat komma igång med skrivandet igen!
Jag måste erkänna att jag är lite stolt över mig själv att jag lyckades prestrera 2 sidor och 6 hela rader! Nåväl, kvalitén kunde varit bättre. Fast när man inte kan få ned sina idéer i ord kan väl kvantitet räknas lite mer? Det är då man faktiskt lyckas övervinna svårigheterna och kvalitén kommer allt eftersom. Det är min filosofi!
Jag måste erkänna att jag är lite stolt över mig själv att jag lyckades prestrera 2 sidor och 6 hela rader! Nåväl, kvalitén kunde varit bättre. Fast när man inte kan få ned sina idéer i ord kan väl kvantitet räknas lite mer? Det är då man faktiskt lyckas övervinna svårigheterna och kvalitén kommer allt eftersom. Det är min filosofi!
Ska jag själv sätta mig ned och läsa andras noveller så vill jag ha dem "udda" så att säga. Det finns inget tråkigare än allt det där vanliga som händer i så många texter. Två helt normala personer som förälskar sig i varandra blandat med otrohet, alkohol och gud vet vad. Tråååååååååååååkigt. Vampyrer? Såååååååå uttjatat. BRYT MOT REGLERNA FÖR FAN. Jag tycker det är så mycket roligare om det i så fall kanske handlar om homosexuell kärlek eller helt enkelt en annorlunda handling. Verkar folk ha den fantasin? Naaaaaaaa inte många. Jag älskar att läsa andras noveller, det kan ge mig inspiration. Tyvärr tycker jag att utbudet på följbara noveller är lågt. Sorry.
Sa jag att vampyrer var uttjatat? Just det. Med detta i tanket fick jag en awesome idé till en novell. [handling may suck, but it's better än fucking vampires!] Jag låter helt enkelt en av huvudkaraktärerna vara kannibal. Hur ballt är inte det! Att äta eller att ätas... Jag har inte läst en enda novell som drar något strå mot kannibalism så varför kan inte jag vara den första som gör det? Well, well. Testa kan man alltid göra och sedan hoppas på att det håller i längden. Har jag nämnt att jag håller till på Dikta? Haha.
Jag kanske kan sitta och hacka lite på hur andra skriver och dra upp små fel som stör mig, men ska sanningen fram så är jag inte riktig författare heller. Ibland kan jag känna att jag verkligen fått till ett stycke riktigt bra. Resten av texten kan rent ut sagt dra åt helsike. Antingen skriver jag för detaljerat så att det blir segt att läsa. Eller så är det bara allmänt skumt. Fast å andra sidan kan jag råka hasta igenom så det blir slarvigt skrivet och jag missar en massa. Jag gör en massa fel hela tiden men samtidigt försöker jag lära mig av dem. En dag kanske jag också skriver bra. Det kan ta veckor, månader, år. Den som väntar på något gott...
Höhö, jag röjer mig. Fast responsen är ju helt okej i mina ögon. Haha.
Sa jag att vampyrer var uttjatat? Just det. Med detta i tanket fick jag en awesome idé till en novell. [handling may suck, but it's better än fucking vampires!] Jag låter helt enkelt en av huvudkaraktärerna vara kannibal. Hur ballt är inte det! Att äta eller att ätas... Jag har inte läst en enda novell som drar något strå mot kannibalism så varför kan inte jag vara den första som gör det? Well, well. Testa kan man alltid göra och sedan hoppas på att det håller i längden. Har jag nämnt att jag håller till på Dikta? Haha.
Jag kanske kan sitta och hacka lite på hur andra skriver och dra upp små fel som stör mig, men ska sanningen fram så är jag inte riktig författare heller. Ibland kan jag känna att jag verkligen fått till ett stycke riktigt bra. Resten av texten kan rent ut sagt dra åt helsike. Antingen skriver jag för detaljerat så att det blir segt att läsa. Eller så är det bara allmänt skumt. Fast å andra sidan kan jag råka hasta igenom så det blir slarvigt skrivet och jag missar en massa. Jag gör en massa fel hela tiden men samtidigt försöker jag lära mig av dem. En dag kanske jag också skriver bra. Det kan ta veckor, månader, år. Den som väntar på något gott...
Höhö, jag röjer mig. Fast responsen är ju helt okej i mina ögon. Haha.
Tankar kring att skriva.
Jag älskar att sitta och skriva, speciellt noveller för det är då jag tömmer ur min fantasi som bäst. Eftersom en novell kan handla om vad som helst så kan jag helt enkelt dra ut det som finns i mina tankar just då. Detta passar mig kalas eftersom jag är en sådan person som ofta går och dagdrömmer. 90% av allt jag dagdrömmer om kommer aldrig ned i ord, men de sinar inte heller.
Precis som de flesta andra tycker jag att det är kul att få respons för något man har gjort. Till exempel skrivit en novell eller att man håller på med en. Det finns ju flera sätt att försöka nå respons på, bl.a. kan man be någon läsa det man har skrivt (kan oftast kännas lite jobbigt/obekvämt) eller så kanske lägger man ut det på internet. www.Dikta.se är en sida för dikter och noveller. Oftast en bra sida om man söker respons för det man skrivit. Något jag också har gjort.
Jag har själv lagt ut flera verk på Dikta och fått en viss respons för dem. Jättekul att få höra från andra att de tycker att man ska fortsätta, absolut. Oftast fortsätter man ju också eftersom andra tycker att man ska göra det. Något som oftast har en negativ inverkan på mig och att skriva. Själva kommentarerna är ju oftast positiva så det är ju inte de som är problemet. Problemet ligger i att kvalitén på det jag skriver sjunker. Jag känner både press och stress för att prestrera något. Allt jag skriver blir därför slarvigare och går väldigt hastigt. Inte alls som jag själv vill ha det.
Det är i samma veva som jag oftast lider av idétorka och intresset för att skriva är lågt. Jag känner att jag inte längre skriver för egen vinning och då är det inte alls lika kul. Helt enkelt för att responsen gör att jag lägger press på mig själv och stress kommer alltid samtidigt. Därför tänker jag kasta om det hela lite. Jag ska skriva klart novellen innan jag lägger ut den på Dikta. Så då kan jag ju ta den tid jag behöver och få känslan av att jag gör det för min egen skull.
Jag håller på med en novell nu (och inte flera som det annars brukar bli) som jag skriver på lite varje dag. Eller ja, jag försöker skriva lite varje dag. Ibland går det inte och ibland måste man slå ned på farten man har fått upp. Jag tar i varje fall lugnt med den och kan jag inte skriva så gör jag inte det. Det bästa är också att jag tar mig tiden att läsa igenom det jag har skrivit. Därmed har jag upptäckt en hel del små slarvfel som faktiskt förändrat meningar totalt haha. :)
Alla har vi olika sätt att skriva på och jag känner äntligen att jag har hittat mitt. Dock skulle säkert min textlärare tro att jag är helt ute och cyklar, men må så vara! Jag älskar att formulera meningar som Word anser inte är korrekta. Jag älskar att använda ord som folk inte brukar använda. Det får låta konstigt men jag tycker det ger en viss skönhet i texten. Det får sticka ut och låta gammeldags, men jag tycker det är mycket finare och dessutom roligare att skriva som att läsa. Till sist vill jag också bara påpeka att jag älskar att "komma tillbaka till rubriken". Nu ska vi ta ett exempel:
Jag har bestämt mig för att min novell ska heta "Det Tunna Glaset" eller något i den stilen. Därmed kan man sedan hitta följande meningar i novellen, på olika ställen:
"Regnet föll längs det tunna glaset."
"Regnet smattrade fortfarande mot de båda fönstren och rann likt forsar nedför det tunna glaset."
"Följde de droppar som hamnade på det tunna glaset med fingret tills de mötte sitt öde vid karmen."
"Precis som de andra dagarna rann det fortfarande regndroppar längs det tunna glaset."
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar med att komma tillbaka till rubriken. Detta tycker jag ger lite mer klang i texten och något jag gladeligen börjat använda mig av. :)
Precis som de flesta andra tycker jag att det är kul att få respons för något man har gjort. Till exempel skrivit en novell eller att man håller på med en. Det finns ju flera sätt att försöka nå respons på, bl.a. kan man be någon läsa det man har skrivt (kan oftast kännas lite jobbigt/obekvämt) eller så kanske lägger man ut det på internet. www.Dikta.se är en sida för dikter och noveller. Oftast en bra sida om man söker respons för det man skrivit. Något jag också har gjort.
Jag har själv lagt ut flera verk på Dikta och fått en viss respons för dem. Jättekul att få höra från andra att de tycker att man ska fortsätta, absolut. Oftast fortsätter man ju också eftersom andra tycker att man ska göra det. Något som oftast har en negativ inverkan på mig och att skriva. Själva kommentarerna är ju oftast positiva så det är ju inte de som är problemet. Problemet ligger i att kvalitén på det jag skriver sjunker. Jag känner både press och stress för att prestrera något. Allt jag skriver blir därför slarvigare och går väldigt hastigt. Inte alls som jag själv vill ha det.
Det är i samma veva som jag oftast lider av idétorka och intresset för att skriva är lågt. Jag känner att jag inte längre skriver för egen vinning och då är det inte alls lika kul. Helt enkelt för att responsen gör att jag lägger press på mig själv och stress kommer alltid samtidigt. Därför tänker jag kasta om det hela lite. Jag ska skriva klart novellen innan jag lägger ut den på Dikta. Så då kan jag ju ta den tid jag behöver och få känslan av att jag gör det för min egen skull.
Jag håller på med en novell nu (och inte flera som det annars brukar bli) som jag skriver på lite varje dag. Eller ja, jag försöker skriva lite varje dag. Ibland går det inte och ibland måste man slå ned på farten man har fått upp. Jag tar i varje fall lugnt med den och kan jag inte skriva så gör jag inte det. Det bästa är också att jag tar mig tiden att läsa igenom det jag har skrivit. Därmed har jag upptäckt en hel del små slarvfel som faktiskt förändrat meningar totalt haha. :)
Alla har vi olika sätt att skriva på och jag känner äntligen att jag har hittat mitt. Dock skulle säkert min textlärare tro att jag är helt ute och cyklar, men må så vara! Jag älskar att formulera meningar som Word anser inte är korrekta. Jag älskar att använda ord som folk inte brukar använda. Det får låta konstigt men jag tycker det ger en viss skönhet i texten. Det får sticka ut och låta gammeldags, men jag tycker det är mycket finare och dessutom roligare att skriva som att läsa. Till sist vill jag också bara påpeka att jag älskar att "komma tillbaka till rubriken". Nu ska vi ta ett exempel:
Jag har bestämt mig för att min novell ska heta "Det Tunna Glaset" eller något i den stilen. Därmed kan man sedan hitta följande meningar i novellen, på olika ställen:
"Regnet föll längs det tunna glaset."
"Regnet smattrade fortfarande mot de båda fönstren och rann likt forsar nedför det tunna glaset."
"Följde de droppar som hamnade på det tunna glaset med fingret tills de mötte sitt öde vid karmen."
"Precis som de andra dagarna rann det fortfarande regndroppar längs det tunna glaset."
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar med att komma tillbaka till rubriken. Detta tycker jag ger lite mer klang i texten och något jag gladeligen börjat använda mig av. :)
Fantasiuppgift
Jag bjuder nu på en Fantasiuppgift som Bosse (textlärare) gav oss för några månader sedan. Den Feta Texten kommer vara det som Bosse skrivit och den vanliga texten är det Jag har fortsatt med. :)
Jag bara skuttade fram, det var som om någon satt på avstånd och sköt små lyckopilar på mig. Vad var det som hände mig? Jag snubblade till och insåg att det var som jag misstänkte. Myror i skorna. Hur de hade lyckats ta sig ner där var ett mysterium. Men det var helt klart dem som hade gjort mig så sprallig. Dumma myror.
Det knastrade till när jag gick. Aldrig tidigare hade jag så tydligt hört mina egna fotsteg. Höll jag på att bli galen? Jag drog dit och gjorde en väldigt fin kullerbytta. När jag vände mig om insåg jag att jag hela tiden hade gått på chips. Det förklarade knastrandet. Dumma chips.
Jag insåg till min fasa att spegeln inte ljög. Mitt ansikte såg skräckslaget ut. Jag hade ritat med tusch över hela ansiktet. Ett svart streck här och ett svart streck där. Innerst inne visste jag att jag skulle våga visa mig ute såhär. Frågan var egentligen bara när. Dumma spegel.
Plötsligt slog det mig att jag var fast i en diskussion jag inte klarade av. Jag började skrika hysteriskt och de andra tittade på mig som om jag vore dum. Sekunden därpå började jag även sparka på alla stolar. Folk flydde från rummet av rädsla för att råka ut för mig. Dumma diskussion.
Tallrikar och glas hade kletat sig fast på diskbänken. Det var groteskt. Stanken var så kompakt att man klart och tydligt kunde urskilja den nästan gröna nyansen. Irriterat sparkade jag till skåpsdörren och gjorde en bakåtkullerbytta. Stanken gav mig en rejäl knock out. Dumma diskbänk.
Min knutna näve träffade honom. Jag lyckades även (av någon mystisk anledning) att även dra till mig själv. Så först hade jag dragit till honom, näven hade åkt tillbaka och dragit till även mig. Tårarna trängde upp och jag började storgrina av smärtan i ansiktet. Dumma näve.
Haha, detta gick faktiskt hem hos Bosse och min fantasi var det väl inget fel på just då. ;)
Jag bara skuttade fram, det var som om någon satt på avstånd och sköt små lyckopilar på mig. Vad var det som hände mig? Jag snubblade till och insåg att det var som jag misstänkte. Myror i skorna. Hur de hade lyckats ta sig ner där var ett mysterium. Men det var helt klart dem som hade gjort mig så sprallig. Dumma myror.
Det knastrade till när jag gick. Aldrig tidigare hade jag så tydligt hört mina egna fotsteg. Höll jag på att bli galen? Jag drog dit och gjorde en väldigt fin kullerbytta. När jag vände mig om insåg jag att jag hela tiden hade gått på chips. Det förklarade knastrandet. Dumma chips.
Jag insåg till min fasa att spegeln inte ljög. Mitt ansikte såg skräckslaget ut. Jag hade ritat med tusch över hela ansiktet. Ett svart streck här och ett svart streck där. Innerst inne visste jag att jag skulle våga visa mig ute såhär. Frågan var egentligen bara när. Dumma spegel.
Plötsligt slog det mig att jag var fast i en diskussion jag inte klarade av. Jag började skrika hysteriskt och de andra tittade på mig som om jag vore dum. Sekunden därpå började jag även sparka på alla stolar. Folk flydde från rummet av rädsla för att råka ut för mig. Dumma diskussion.
Tallrikar och glas hade kletat sig fast på diskbänken. Det var groteskt. Stanken var så kompakt att man klart och tydligt kunde urskilja den nästan gröna nyansen. Irriterat sparkade jag till skåpsdörren och gjorde en bakåtkullerbytta. Stanken gav mig en rejäl knock out. Dumma diskbänk.
Min knutna näve träffade honom. Jag lyckades även (av någon mystisk anledning) att även dra till mig själv. Så först hade jag dragit till honom, näven hade åkt tillbaka och dragit till även mig. Tårarna trängde upp och jag började storgrina av smärtan i ansiktet. Dumma näve.
Haha, detta gick faktiskt hem hos Bosse och min fantasi var det väl inget fel på just då. ;)
Möööh...
Jag får allvarliga krampryckningar när något inte går som planerat. Efter några timmars jobb med att få ihop en ny del att lägga ut på Dikta så kan man inte lägga ut den.
Det tog mig tid att över huvud taget veta hur jag skulle börja. Sedan fick jag ändra en hel del för att jag inte var nöjd med det. Efter mycket om och men fick jag faktiskt ihop två A4. Nöjd med den insatsen så loggar man, glad i hågen, in på Dikta för att lägga ut den. Så publiceras den inte? Det har hänt mig förut och det hjälpte den gången att byta webbläsare. Det provade jag igen utan resultat. Inget publicerades den här gången heller. Försökte några gånger till, men nej nej. Suck.
Jag antar att det bara är att vänta en stund och försöka igen. Därför får jag väl passa på att leta fel i den här nya delen. Aja, skam den som ger sig!
Det tog mig tid att över huvud taget veta hur jag skulle börja. Sedan fick jag ändra en hel del för att jag inte var nöjd med det. Efter mycket om och men fick jag faktiskt ihop två A4. Nöjd med den insatsen så loggar man, glad i hågen, in på Dikta för att lägga ut den. Så publiceras den inte? Det har hänt mig förut och det hjälpte den gången att byta webbläsare. Det provade jag igen utan resultat. Inget publicerades den här gången heller. Försökte några gånger till, men nej nej. Suck.
Jag antar att det bara är att vänta en stund och försöka igen. Därför får jag väl passa på att leta fel i den här nya delen. Aja, skam den som ger sig!
Dikta.se
Det här är en sida jag är inne på i princip hela tiden. Jag älskar att sitta och läsa andras noveller. Lika kul är det att kommentera eftersom jag vet att författaren blir glad. Jag har själv lagt ut en del och vet hur glad man blir när man loggar in och ser att man har fått kommentarer på sina verk. Dessutom är variationen på novellerna här (dikter är jag inte så intresserad av) otrolig. Jag kan inte låta bli att avundas alla andras fantastiska fantasi medan min oftast står på noll.
Jag följer hur många olika noveller och det jag fastnar mest för är sättet folk skriver på. Självklart är ju handlingarna också fantastiska annars hade jag nog inte orkat hålla intresset uppe. Som sagt, jag ägnar större delen av min datortid på Dikta i jakt på uppdateringar. Jag får ju en hel del tips på hur jag själv kan förbättra sättet jag skriver på. Sedan, vad går upp mot att slösa några sekunder på att slänga in en kommentar som kan göra författaren glad? Inget, om man frågar mig. (:
Jag ger den här sidan två tummar upp (för fler har jag inte :c)! :)
