I år känner jag för att vara världens tråkigaste människa. Wey jag fyller 18 om fem dagar och jag kunde inte ha brytt mig mindre. I ärlighetens namn orkar jag inte fylla år eller ens bli firad. Nix i år vill jag inte göra någonting. Det känns ju ändå som att folk taggar mer än vad jag gör. I och för sig är jag otaggad till precis allt. Gällande min födelsedag är det värst. Jag blir trött bara jag tänker på det. Antagligen vill jag nog inte fylla år alls i år. Jag är nog manodepressiv.

Idag fick jag nog. Får jag någonsin höra att vi behöver bättre sammanhållning i klassen igen så vet jag inte vad jag göra. Vi har gått tillsammans i ett och ett halvt år och har lika länge kvar. Tror folk på allvar att det kommer bli bättre? Sure, give it a try men jag kommer inte att stå bakom det. Klassen kan gå samman om de så vill, men jag kommer att fortsätta stå utanför. Jag var aldrig med på Boda Borg mest för att jag inte mådde bra över det hela. Idag skulle klassen "fika" och ha det trevligt genom att alla tog med sig något till alla. Jag menar, what? Blir sammanhållningen bättre genom att folk blir runda som ett par kanelbullar? Naa...

Helt ärligt med handen på hjärtat. Jag har inte satt min fot på skolan idag. Ja, jag skolkade. So what? Varför ska jag behöva utsättas för sådant som jag vet att jag mår riktigt dåligt över? Tror folk på riktigt att jag vill sitta med medan alla runt omkring mig proppar i sig sötsaker? Nej jag skulle inte tro det. Jag mår även dåligt över att se andra äta, särskilt godis, chips, kakor och dylikt. Jag mår verkligen dåligt över det. Starkt medlidande blandat med en hög ångest. Hur tror ni att det känns? Att varje dag i matsalen må dåligt över att andra äter. Jag har kanske problem och är inte helt stabil i psyket men i alla fall. Jag härdar varenda dag utan att bryta ihop men just nu är det nära. Varför ska jag sitta och "hylla" över att jag vantrivs i klassen? Är det något att vara glad över?

Det jag gör, gör jag av en anledning. Just nu har skolan blivit alldeles för mycket. Jag orkar knappt stiga upp på morgonen speciellt när jag vet att det är skolan jag ska till. Ändå gör jag det, mer eller mindre frivilligt. När jag sitter på bussen klockan sju på morgonen så är jag inte oberörd. Det finns alltid en strimma av ångest där. Inte för att vara sådan men jag kan aldrig lita på att folk kommer att finnas kvar när jag kommer till skolan. Att alla har vänt mig ryggen, för jag vet hur det känns. Jag har varit med om det tidigare. Visst jag skulle inte dö av att. Jag klarar mig ensam så är det bara. Känslan av att inte kunna lita fullt ut på folk, det är jobbigt.

Ännu värre är det efter sådana här inlägg. Hur ska jag veta hur folk tolkar dessa? Är det meningen att jag ska veta om folk tog vid sig eller inte? Nu menar jag inte att vara elak men jag lever med känslan av att alla snackar skit bakom min rygg. Är jag inte där så pratar dem skit om mig. Det är så jag upplever det. Det behöver självklart inte vara sant. 
Schyst att du inte litar ett skvatt på dina vänner och anklagar dem för att snacka skit bakom din rygg.
Hur ska jag veta om folk är med mig för att de faktiskt vill det eller för att bara vara snälla och inte låta mig gå ensam?

I ärlighetens namn är jag nog mer fake än en plastikopererad barbiedocka.