─ Vart finns de bra novellerna? Jag har inte läst någon. Om sanningen ska fram så är det ingen som skildrar verkligheten. Jag menar, hur svårt är det att skriva om sanningen? Att kärlek inte alls är något fint och något alla måste ha. För det är inte sant! Kärlek uppmuntrar till självmord och våld i alla dess former. Är det vackert? När folk dör och misshandlar? Nej, sanningen är inte vacker och därför vågar inte folk skildra den i sina noveller. Hur många gånger har man i princip läst samma text? Den novell som grundar sig på kärlek är inte unik. Den är som alla andra noveller som har samma tema. En tjej och en kille, två tjejer, två killar. Vart är det unika? De får varandra, de har varandra, de förlorar varandra och finner en ny. Svartsjuka, avundsjuka. Oj han har visst en annan, aj mitt hjärta blöder. Oj, hon lämnade mig visst, aj mitt hjärta blöder. Tårar och åter tårar. Relationer där folk tvingas ihop men blir lyckliga i slutet. Originellt. Nja?

─ Det är den originella novellen som är den bästa. Stavning, grammatik och handling ska gå hand i hand. Sanningen ska vara grunden. Allt är inte en dans på rosor som folk vill tro. Varför kan inte någon skriva om den brutala kärleken, som är den enda riktiga? Realism, realism, realism. Att läsa en novell om uppdiktade vampyrer kan vara spännande om den är bra och självklart, realistisk. Där! Min vän. Där är vart de flesta trampar i tjärnet. De kan inte hålla sig fakta och allmänt förstånd. Tankeverksamheten går omvägar kring sanningen. Är det inte vackert att älska ett kallt, blekt, dött, mordlystet lik som ser en som lunch? Jo det är vackert, för drömmaren. Han, den realistiske perfektionisten, vet att vampyren inte kan älska. En demon i en människas kropp som inte ser något annat än mat när han tittar på människan. Han är elak, ond och vill inte ha förhållandet med en annan varelse. Vi människor är mat och vi skulle aldrig älska vår lunch som vi älskar varandra. Varför skulle då en vampyr älska sin lunch? Det är sanningen, konkret och drömkrossande.

─ Vad står näst? Döden i sin mest självklara och individuella form. Självmordet. Är det en bra novell? Jag vill tro att användandet av självmord som grund är mer originellt än den förfärliga kärleken. Folk är för rädda för att skriva en novell om det. Det är skamligt, egoistiskt och till och med, olagligt. Tänk att få läsa en välskriven novell ur en självmordsbenägen person. Tankar, anledningar, synen på livet och det som väntar. Där har vi något intressant!

─ Poängen ligger hos döden. Bra skribenter kan skriva en fängslande och intressant novell av till och med döden. Krig, död, svält, folkmord! Möjligheterna är många och rentav fantastiska. Här har vi vår chans att öppna ögon och slå igenom. Trots det gyllene tillfället vill folk skriva om den rosa, tråkiga kärleken. Go with the flow. Är det därför, min vän, de bra novellerna är så sällsynta? De går inte att finna på något Internet, eftersom de ligger gömda under någons madrass?