Att vara eller inte vara...
Jag vet inte om det är rätt att kalla det att "vara" rädd utan det är mer obehagligt. Jag är inte rädd för att rida ut, inte heller är det obehagligt eller ens kul. Att rida ut är något av det tråkigaste jag vet. Speciellt på piggare hästar därför att då måste man bromsa hela tiden. För att undvika att hästen går om, att man kommer för nära etc etc. Dessutom är jag inte så mycket för pigga hästar oavsett vad. Inte i dressyr då det inte blir att man rider då och i hoppningen kan det gå obehagligt fort. Jag tycker helt enkelt inte om när det går för fort.
Tillbaka till det jag vill ha sagt. Jag tycker det är ganska obehagligt att galoppera ute på en häst jag vet är pigg. det känns hela tiden som om hästen inte kommer lyssna och vägra stanna när jag ber om det. Med andra ord, att tappa kontrollen över hästen. Detta har hänt, i princip två gånger.
Söte Campari :3
Första gången var... 2010 tror jag. En längre uteritt någon gång i mars/april. Första uteritten för hästarna för året med andra ord. Kanske därför det blev som det blev, hm...? I alla fall så hade jag Campari som jag aldrig hade ridit förr. Egentligen skulle jag haft Nasse men så blev det inte och därför fick jag ta Campari istället. Inget jag lade så mycket vikt vid för jag tyckte att det skulle bli kul. Jag såg till och med fram emot galoppen för Campari var snäll och alldeles lagom framåt. Jojo, kul blev det. Första galoppen blev i galoppbacken. Gick kanon i början tills han började ligga på mer och mer. Han totalt glömde bort att jag fanns med på ryggen, lyssnade inte alls. Sprang förbi både den ena och den andra, till och med ridläraren som ledde kalaset. Tillslut stannade han och återtog sin plats i ledet.
Sedan kom vi till ännu en backe som vi skulle galoppera uppför. Här började ett kort helvete. Rusade iväg direkt tillsammans med Orgo. Det blev en kapplöpning mellan dem två och varken jag eller Alexandra (som red Orgo) fick stopp på hästarna. Jag testade allt möjligt för att sakta ned men nada resultat. Det gick fortare och fortare och sten, lera och smågrus flög ju upp. Nu låg de andra en fin bit bakom oss och hästarna hade inte ens tanken på att stanna. Kom fram till en "rondell" och där stannade de äntligen. Hästen, sadeln, tränset och jag var täckt med lera. Fingrarna och armarna värkte som bara den och jag var rejält omskakad.
Fina Orgo.
Resten av den uteritten gick väl helt okej.
Den andre längre uteritten var nu i Juni. Kom till stallet och hade tydligen inte fått någon häst. Travade upp till ridläraren och fick en häst tillslut. Campari självklart. Den tidigare uteritten hade jag självklart kvar i minnet så det gnagde ju under ridturen. Jag var helt klart spänd, orolig och nervös för de kommand galopperna. I traven och skritten gick han ju på snällt som vanligt. Efter en bra bit blev det i alla fall dags för galopp. Han rullade på i en fin, mjuk galopp och höll ett väldigt fint tempo. Där försvann den största delen av det som hade gnagt.
Nu minns jag inte efter hur många galopper som han fick fnatt igen. Kanske var det andra, tredje, fjärde, aja han fick fnatt i alla fall. Efter någon galopp så började han lägga på igen. Slutade lyssna som sist men jag fick stopp på honom långt fortare. Den här gången hann han bara springa förbi en häst. ;) Det slutade med att jag fick ta över platsen bakom ridläraren. Därefter skötte han sig relativt och när vi alla gasade så var alla bekymmer som bortblåsta. Under en galopp på tillbakavägen så fick han fnatt, igen... Den här gången sprang han förbi ridläraren och jag tappade en stigbygel. Han lyssnade inte på tygeltagen så jag styrde in honom mot träden. Vilket faktiskt hjälpte! Han saktade av och var som en ängel efter det.
Det jag vill komma till är att trots att jag kände ett stort obehag för att galoppera ute på Campari igen så gjorde jag det! Jag föll varken av eller blev skakad på något sätt. Okej, jag fick en blåsa på ringfingret men vad gör det? Jag galopperade på honom trots att jag innerst inne inte ville. Den förra uteritten på honom hade satt sina spår men jag övervann dem. Man måste möta det som skrämmer en för att bli bättre! Hur litet eller stort det än är så är det något man måste möta för att övervinna. Oftast lär man sig på kuppen. Det gjorde jag. Vem bryr sig om jag faller av? Det är bara för mig att sitta upp igen för jag tycker om att rida. Jag tycker om att pyssla med hästar och det ska inte en liten olyckshändelse få ta ifrån mig!
Tillbaka till det jag vill ha sagt. Jag tycker det är ganska obehagligt att galoppera ute på en häst jag vet är pigg. det känns hela tiden som om hästen inte kommer lyssna och vägra stanna när jag ber om det. Med andra ord, att tappa kontrollen över hästen. Detta har hänt, i princip två gånger.
Söte Campari :3
Första gången var... 2010 tror jag. En längre uteritt någon gång i mars/april. Första uteritten för hästarna för året med andra ord. Kanske därför det blev som det blev, hm...? I alla fall så hade jag Campari som jag aldrig hade ridit förr. Egentligen skulle jag haft Nasse men så blev det inte och därför fick jag ta Campari istället. Inget jag lade så mycket vikt vid för jag tyckte att det skulle bli kul. Jag såg till och med fram emot galoppen för Campari var snäll och alldeles lagom framåt. Jojo, kul blev det. Första galoppen blev i galoppbacken. Gick kanon i början tills han började ligga på mer och mer. Han totalt glömde bort att jag fanns med på ryggen, lyssnade inte alls. Sprang förbi både den ena och den andra, till och med ridläraren som ledde kalaset. Tillslut stannade han och återtog sin plats i ledet.
Sedan kom vi till ännu en backe som vi skulle galoppera uppför. Här började ett kort helvete. Rusade iväg direkt tillsammans med Orgo. Det blev en kapplöpning mellan dem två och varken jag eller Alexandra (som red Orgo) fick stopp på hästarna. Jag testade allt möjligt för att sakta ned men nada resultat. Det gick fortare och fortare och sten, lera och smågrus flög ju upp. Nu låg de andra en fin bit bakom oss och hästarna hade inte ens tanken på att stanna. Kom fram till en "rondell" och där stannade de äntligen. Hästen, sadeln, tränset och jag var täckt med lera. Fingrarna och armarna värkte som bara den och jag var rejält omskakad.
Fina Orgo.
Resten av den uteritten gick väl helt okej.
Den andre längre uteritten var nu i Juni. Kom till stallet och hade tydligen inte fått någon häst. Travade upp till ridläraren och fick en häst tillslut. Campari självklart. Den tidigare uteritten hade jag självklart kvar i minnet så det gnagde ju under ridturen. Jag var helt klart spänd, orolig och nervös för de kommand galopperna. I traven och skritten gick han ju på snällt som vanligt. Efter en bra bit blev det i alla fall dags för galopp. Han rullade på i en fin, mjuk galopp och höll ett väldigt fint tempo. Där försvann den största delen av det som hade gnagt.
Nu minns jag inte efter hur många galopper som han fick fnatt igen. Kanske var det andra, tredje, fjärde, aja han fick fnatt i alla fall. Efter någon galopp så började han lägga på igen. Slutade lyssna som sist men jag fick stopp på honom långt fortare. Den här gången hann han bara springa förbi en häst. ;) Det slutade med att jag fick ta över platsen bakom ridläraren. Därefter skötte han sig relativt och när vi alla gasade så var alla bekymmer som bortblåsta. Under en galopp på tillbakavägen så fick han fnatt, igen... Den här gången sprang han förbi ridläraren och jag tappade en stigbygel. Han lyssnade inte på tygeltagen så jag styrde in honom mot träden. Vilket faktiskt hjälpte! Han saktade av och var som en ängel efter det.
Det jag vill komma till är att trots att jag kände ett stort obehag för att galoppera ute på Campari igen så gjorde jag det! Jag föll varken av eller blev skakad på något sätt. Okej, jag fick en blåsa på ringfingret men vad gör det? Jag galopperade på honom trots att jag innerst inne inte ville. Den förra uteritten på honom hade satt sina spår men jag övervann dem. Man måste möta det som skrämmer en för att bli bättre! Hur litet eller stort det än är så är det något man måste möta för att övervinna. Oftast lär man sig på kuppen. Det gjorde jag. Vem bryr sig om jag faller av? Det är bara för mig att sitta upp igen för jag tycker om att rida. Jag tycker om att pyssla med hästar och det ska inte en liten olyckshändelse få ta ifrån mig!
Rosetter.
På en av väggarna i mitt rum hänger ett antal rosetter. En röd/blå, en blå/vit och resten är vita. Dock saknas en grön och möjligen en vit. Så sammanlagt har jag 12-13 stycken. Jag vet också vilken rosett som jag fått med vilken häst. Alla har jag fått under min tid på klrk.
Den röd/blåa rosetten fick jag med ponnyn Sara (1994 - 2009) under ett ridläger. Ridlägret avslutades med en laghopptävling och det lag jag var med i vann. Därmed fick jag den här rosetten.
Sara (Bilden är lånad från Klrk.se)
Den gröna rosetten, som jag inte hittar, fick jag med Samira. Även denna fick jag under ett ridläger som avslutades med en hopptävling.
Samira (Fotad av mig, ©opyright)
En av de vita rosetterna fick jag efter en Clear Round med Humlan. Jag kan se vilken det är eftersom märket i mitten är mindre än de andra.
Humlan (Fotad av mig, ©opyright)
Resten av de vita rosetterna + den blå/vita har jag fått på olika Clear Rounder med Naseweis. En gång var också stilhoppning och jag har fortfarande bedömingen kvar. Under de gånger jag haft Naseweis på Clear Round har han endast rivit en gång. Lika stolt är jag ändå över honom, trots att han inte är min!
Naseweis (Fotad av mig, ©opyright)
Den röd/blåa rosetten fick jag med ponnyn Sara (1994 - 2009) under ett ridläger. Ridlägret avslutades med en laghopptävling och det lag jag var med i vann. Därmed fick jag den här rosetten.
Sara (Bilden är lånad från Klrk.se)
Den gröna rosetten, som jag inte hittar, fick jag med Samira. Även denna fick jag under ett ridläger som avslutades med en hopptävling.
Samira (Fotad av mig, ©opyright)
En av de vita rosetterna fick jag efter en Clear Round med Humlan. Jag kan se vilken det är eftersom märket i mitten är mindre än de andra.
Humlan (Fotad av mig, ©opyright)
Resten av de vita rosetterna + den blå/vita har jag fått på olika Clear Rounder med Naseweis. En gång var också stilhoppning och jag har fortfarande bedömingen kvar. Under de gånger jag haft Naseweis på Clear Round har han endast rivit en gång. Lika stolt är jag ändå över honom, trots att han inte är min!
Naseweis (Fotad av mig, ©opyright)
Ridskoleåren.
Jag har ridit på 4 olika ridskolor sedan jag var 3-4 år. I dagsläget rider jag på Klrk och har ridit där sedan 2005/2006, inte helt säker. Därför kan jag säga att jag har en del erfarenheter av ridskolor.
Den första minns jag inte så mycket av då jag var ganska ung. Det jag kan minnas var att jag faktiskt lärde mig en hel del. Jag har en del hoppminnen, hur stallet såg ut och till och med en del hästnamn i huvudet. Vi köpte faktiskt min första katt där också. Madicken. Sedan flyttade vi när jag var 5 och då låg ridskolan för långt bort. Istället började jag på en som till och med låg i samma ort.
Den här ridskolan har jag lite mer minnen ifrån. Dock fanns det en hel del brister och egentligen var det inget vidare till ridskola. Så vitt jag kan minnas fanns det bara 4 hästar där, varav 3 fick man rida. Ett russ som hette Trixie, en nordsvensk som hette Fanola (rädd för spön) och den lilla shettisen Lukas. Själva "paddocken" låg en kort bit ut i skogen. Sedan kan jag inte minnas så mycket av lektionerna och inte heller hur länge jag red där. Dock kände vi tillslut att det här stället inte var så bra så vi sökte vidare till två andra ridskolor.
Jag valde den vi först fick svar ifrån och jag har även här en del minnen. Det här stallet var inte heller jättestort men något större i alla fall. Här hade de en riktig paddock med flis. Den första hästen jag red här var ett sto som hette Pyret. En liten häst skulle jag gissa på att hon var. En sommar var jag där på ridläger och diplomet jag fick har jag fortfarande kvar. Nu minns jag inte helt om ridskolan las ned eller om vi i alla fall sökte till Klrk igen.
2005/6 kom vi in på Klrk och här har jag gått kvar sedan dess. Utan att överdriva eller dra en vitlögn så kan jag säga att Klrk är långt mycket bättre än de 2 senaste. Första hästen som jag red här var en gammal ponny som hette Lufsen. Sedan har det bara rullat på och jag har sett en hel del ponnyer och hästar komma och gå under de här åren. För tillfället har Klrk cirkus 25 hästar och ponnyer som i skrivande stund går på sommarbete. (:
Jag kommer att skriva mer om min tid på Klrk senare, från då och framåt. Dessutom kommer nog vissa inlägg som handlar om Pajazzo, en foderhäst jag hade under 2008. (:
(Jag & Naseweis efter en Clear Round, någon gång under förra året)
Den första minns jag inte så mycket av då jag var ganska ung. Det jag kan minnas var att jag faktiskt lärde mig en hel del. Jag har en del hoppminnen, hur stallet såg ut och till och med en del hästnamn i huvudet. Vi köpte faktiskt min första katt där också. Madicken. Sedan flyttade vi när jag var 5 och då låg ridskolan för långt bort. Istället började jag på en som till och med låg i samma ort.
Den här ridskolan har jag lite mer minnen ifrån. Dock fanns det en hel del brister och egentligen var det inget vidare till ridskola. Så vitt jag kan minnas fanns det bara 4 hästar där, varav 3 fick man rida. Ett russ som hette Trixie, en nordsvensk som hette Fanola (rädd för spön) och den lilla shettisen Lukas. Själva "paddocken" låg en kort bit ut i skogen. Sedan kan jag inte minnas så mycket av lektionerna och inte heller hur länge jag red där. Dock kände vi tillslut att det här stället inte var så bra så vi sökte vidare till två andra ridskolor.
Jag valde den vi först fick svar ifrån och jag har även här en del minnen. Det här stallet var inte heller jättestort men något större i alla fall. Här hade de en riktig paddock med flis. Den första hästen jag red här var ett sto som hette Pyret. En liten häst skulle jag gissa på att hon var. En sommar var jag där på ridläger och diplomet jag fick har jag fortfarande kvar. Nu minns jag inte helt om ridskolan las ned eller om vi i alla fall sökte till Klrk igen.
2005/6 kom vi in på Klrk och här har jag gått kvar sedan dess. Utan att överdriva eller dra en vitlögn så kan jag säga att Klrk är långt mycket bättre än de 2 senaste. Första hästen som jag red här var en gammal ponny som hette Lufsen. Sedan har det bara rullat på och jag har sett en hel del ponnyer och hästar komma och gå under de här åren. För tillfället har Klrk cirkus 25 hästar och ponnyer som i skrivande stund går på sommarbete. (:
Jag kommer att skriva mer om min tid på Klrk senare, från då och framåt. Dessutom kommer nog vissa inlägg som handlar om Pajazzo, en foderhäst jag hade under 2008. (:
(Jag & Naseweis efter en Clear Round, någon gång under förra året)
