Att vara eller inte vara...
Jag vet inte om det är rätt att kalla det att "vara" rädd utan det är mer obehagligt. Jag är inte rädd för att rida ut, inte heller är det obehagligt eller ens kul. Att rida ut är något av det tråkigaste jag vet. Speciellt på piggare hästar därför att då måste man bromsa hela tiden. För att undvika att hästen går om, att man kommer för nära etc etc. Dessutom är jag inte så mycket för pigga hästar oavsett vad. Inte i dressyr då det inte blir att man rider då och i hoppningen kan det gå obehagligt fort. Jag tycker helt enkelt inte om när det går för fort.
Tillbaka till det jag vill ha sagt. Jag tycker det är ganska obehagligt att galoppera ute på en häst jag vet är pigg. det känns hela tiden som om hästen inte kommer lyssna och vägra stanna när jag ber om det. Med andra ord, att tappa kontrollen över hästen. Detta har hänt, i princip två gånger.
Söte Campari :3
Första gången var... 2010 tror jag. En längre uteritt någon gång i mars/april. Första uteritten för hästarna för året med andra ord. Kanske därför det blev som det blev, hm...? I alla fall så hade jag Campari som jag aldrig hade ridit förr. Egentligen skulle jag haft Nasse men så blev det inte och därför fick jag ta Campari istället. Inget jag lade så mycket vikt vid för jag tyckte att det skulle bli kul. Jag såg till och med fram emot galoppen för Campari var snäll och alldeles lagom framåt. Jojo, kul blev det. Första galoppen blev i galoppbacken. Gick kanon i början tills han började ligga på mer och mer. Han totalt glömde bort att jag fanns med på ryggen, lyssnade inte alls. Sprang förbi både den ena och den andra, till och med ridläraren som ledde kalaset. Tillslut stannade han och återtog sin plats i ledet.
Sedan kom vi till ännu en backe som vi skulle galoppera uppför. Här började ett kort helvete. Rusade iväg direkt tillsammans med Orgo. Det blev en kapplöpning mellan dem två och varken jag eller Alexandra (som red Orgo) fick stopp på hästarna. Jag testade allt möjligt för att sakta ned men nada resultat. Det gick fortare och fortare och sten, lera och smågrus flög ju upp. Nu låg de andra en fin bit bakom oss och hästarna hade inte ens tanken på att stanna. Kom fram till en "rondell" och där stannade de äntligen. Hästen, sadeln, tränset och jag var täckt med lera. Fingrarna och armarna värkte som bara den och jag var rejält omskakad.
Fina Orgo.
Resten av den uteritten gick väl helt okej.
Den andre längre uteritten var nu i Juni. Kom till stallet och hade tydligen inte fått någon häst. Travade upp till ridläraren och fick en häst tillslut. Campari självklart. Den tidigare uteritten hade jag självklart kvar i minnet så det gnagde ju under ridturen. Jag var helt klart spänd, orolig och nervös för de kommand galopperna. I traven och skritten gick han ju på snällt som vanligt. Efter en bra bit blev det i alla fall dags för galopp. Han rullade på i en fin, mjuk galopp och höll ett väldigt fint tempo. Där försvann den största delen av det som hade gnagt.
Nu minns jag inte efter hur många galopper som han fick fnatt igen. Kanske var det andra, tredje, fjärde, aja han fick fnatt i alla fall. Efter någon galopp så började han lägga på igen. Slutade lyssna som sist men jag fick stopp på honom långt fortare. Den här gången hann han bara springa förbi en häst. ;) Det slutade med att jag fick ta över platsen bakom ridläraren. Därefter skötte han sig relativt och när vi alla gasade så var alla bekymmer som bortblåsta. Under en galopp på tillbakavägen så fick han fnatt, igen... Den här gången sprang han förbi ridläraren och jag tappade en stigbygel. Han lyssnade inte på tygeltagen så jag styrde in honom mot träden. Vilket faktiskt hjälpte! Han saktade av och var som en ängel efter det.
Det jag vill komma till är att trots att jag kände ett stort obehag för att galoppera ute på Campari igen så gjorde jag det! Jag föll varken av eller blev skakad på något sätt. Okej, jag fick en blåsa på ringfingret men vad gör det? Jag galopperade på honom trots att jag innerst inne inte ville. Den förra uteritten på honom hade satt sina spår men jag övervann dem. Man måste möta det som skrämmer en för att bli bättre! Hur litet eller stort det än är så är det något man måste möta för att övervinna. Oftast lär man sig på kuppen. Det gjorde jag. Vem bryr sig om jag faller av? Det är bara för mig att sitta upp igen för jag tycker om att rida. Jag tycker om att pyssla med hästar och det ska inte en liten olyckshändelse få ta ifrån mig!
Tillbaka till det jag vill ha sagt. Jag tycker det är ganska obehagligt att galoppera ute på en häst jag vet är pigg. det känns hela tiden som om hästen inte kommer lyssna och vägra stanna när jag ber om det. Med andra ord, att tappa kontrollen över hästen. Detta har hänt, i princip två gånger.
Söte Campari :3
Första gången var... 2010 tror jag. En längre uteritt någon gång i mars/april. Första uteritten för hästarna för året med andra ord. Kanske därför det blev som det blev, hm...? I alla fall så hade jag Campari som jag aldrig hade ridit förr. Egentligen skulle jag haft Nasse men så blev det inte och därför fick jag ta Campari istället. Inget jag lade så mycket vikt vid för jag tyckte att det skulle bli kul. Jag såg till och med fram emot galoppen för Campari var snäll och alldeles lagom framåt. Jojo, kul blev det. Första galoppen blev i galoppbacken. Gick kanon i början tills han började ligga på mer och mer. Han totalt glömde bort att jag fanns med på ryggen, lyssnade inte alls. Sprang förbi både den ena och den andra, till och med ridläraren som ledde kalaset. Tillslut stannade han och återtog sin plats i ledet.
Sedan kom vi till ännu en backe som vi skulle galoppera uppför. Här började ett kort helvete. Rusade iväg direkt tillsammans med Orgo. Det blev en kapplöpning mellan dem två och varken jag eller Alexandra (som red Orgo) fick stopp på hästarna. Jag testade allt möjligt för att sakta ned men nada resultat. Det gick fortare och fortare och sten, lera och smågrus flög ju upp. Nu låg de andra en fin bit bakom oss och hästarna hade inte ens tanken på att stanna. Kom fram till en "rondell" och där stannade de äntligen. Hästen, sadeln, tränset och jag var täckt med lera. Fingrarna och armarna värkte som bara den och jag var rejält omskakad.
Fina Orgo.
Resten av den uteritten gick väl helt okej.
Den andre längre uteritten var nu i Juni. Kom till stallet och hade tydligen inte fått någon häst. Travade upp till ridläraren och fick en häst tillslut. Campari självklart. Den tidigare uteritten hade jag självklart kvar i minnet så det gnagde ju under ridturen. Jag var helt klart spänd, orolig och nervös för de kommand galopperna. I traven och skritten gick han ju på snällt som vanligt. Efter en bra bit blev det i alla fall dags för galopp. Han rullade på i en fin, mjuk galopp och höll ett väldigt fint tempo. Där försvann den största delen av det som hade gnagt.
Nu minns jag inte efter hur många galopper som han fick fnatt igen. Kanske var det andra, tredje, fjärde, aja han fick fnatt i alla fall. Efter någon galopp så började han lägga på igen. Slutade lyssna som sist men jag fick stopp på honom långt fortare. Den här gången hann han bara springa förbi en häst. ;) Det slutade med att jag fick ta över platsen bakom ridläraren. Därefter skötte han sig relativt och när vi alla gasade så var alla bekymmer som bortblåsta. Under en galopp på tillbakavägen så fick han fnatt, igen... Den här gången sprang han förbi ridläraren och jag tappade en stigbygel. Han lyssnade inte på tygeltagen så jag styrde in honom mot träden. Vilket faktiskt hjälpte! Han saktade av och var som en ängel efter det.
Det jag vill komma till är att trots att jag kände ett stort obehag för att galoppera ute på Campari igen så gjorde jag det! Jag föll varken av eller blev skakad på något sätt. Okej, jag fick en blåsa på ringfingret men vad gör det? Jag galopperade på honom trots att jag innerst inne inte ville. Den förra uteritten på honom hade satt sina spår men jag övervann dem. Man måste möta det som skrämmer en för att bli bättre! Hur litet eller stort det än är så är det något man måste möta för att övervinna. Oftast lär man sig på kuppen. Det gjorde jag. Vem bryr sig om jag faller av? Det är bara för mig att sitta upp igen för jag tycker om att rida. Jag tycker om att pyssla med hästar och det ska inte en liten olyckshändelse få ta ifrån mig!
Kommentarer
Trackback
