Jag lever i min egen lilla värld. Ofta som hela tiden. Är det inte fiffigt att byta ut sitt händelsefattiga liv mot ett som man bara drömmer om? Det gör jag. Ändå vet jag inte vad jag vill med detta. Vad det är för liv jag egentligen drömmer om. De världar jag har skapat i mitt stilla sinne är delar av min personlighet. Det är där jag lever ut all ilska, sorg som glädje. Jag kan vara mig själv under ett annat namn, i ett annat land med helt nya personer. Inte för att jag är trött på mitt liv men variation är något jag tror vi alla behöver. Är det inte lustigt hur bra engelska man kan i sina tankar, men när man försöker använda sig av denna i verkliga livet så stockar det sig bara? Jag vet för jag har testat.

Varje gång jag börjar på en novell så skapar jag mig en ny identitet. En ny värld som kommer att följa med mig i vardagen. Nya personer och helt nya känslor. Blir jag irriterad tar jag ut den ilskan på personer som inte existerar annars. Det fungerar finfint. I slutändan blir det dock en hel del att hålla isär. Många världar har jag bojkottat och lagt i skymundan. Andra är lika aktuella som för flera år sedan. Jag kallar detta att prioritera. 

Genom film skapas ännu fler världar. Här är det styrkan i filmen som styr. Relationen med karaktärerna och händelserna lämnar tydliga spår. Oftast är det så att just den karaktär jag känner starkast för dör. Detta vill jag ändra. Genom att bygga upp filmens värld inuti mitt huvud kan jag förändra händelseförloppet. Till och med göra om från början till slut bara för att få det som jag vill ha det. Rädda någon och avsluta allt för en annan. Jag kan inte hantera det faktum att en betydande karaktär dör. Jag kan inte se folk dö för mina ögon utan att behöva bearbeta detta i timmer efteråt. Detta gör jag genom mina filmvärldar. Det blir som en viss terapi för mig för att jag ska orka hålla mig psykiskt stark.

I nuläget har jag 6 världar att hålla isär och bearbeta en i taget. Oftast är en värld aktuell i flera månader innan jag övergår till en annan. Lika ofta kommer jag tillbaka till dem så dessa glöms inte bort. Jag vill trots allt hålla dem vid liv och inte glömma dem. Klamra mig fast vid dem som om de vore min sista livlina. Problemet nu är att jag inte kan välja. Jag dras mot en värld vilken jag fortfarande vill ha ett visst avståndstagande till. Går jag in i den kommer jag att arbeta sönder texten jag håller på med. Ändå är det den värld jag vill vara i nu. Annars är jag fast i en värld som jag känner att jag är klar med. Självklart kommer ny fantasi att tillkomma, men inte i dagsläget. Alla andra världar känns inte aktuella. Det står mellan dessa och det ger mig ångest. Texten är viktig för att jag ska komma igång med skrivandet igen. Världarna är viktiga för att jag ska orka med mina dagar. Jag kan inte gå en dag med "huvudet tomt". Det går inte. 

Det reder sig sade såsen.