Oh herre min jävlar, jag överlevde dagen! Något jag kände var en omöjlighet imorse. Kan det bero på att jag gick och la mig för sent? Antagligen, för att lämna sängen var inte det lättaste kan jag lova.

Dessutom började dagen med den första filmkunskapslektionen någonsin! (för mig då alltså). Vad ska man säga? What to say, what to say. Det verkar inte vara den roligaste lektionen men jag antar att jag kommer överleva, det verkar inte särskilt svårt att få ett G i alla fall. Vi fick faktiskt börja med ett litet grupparbete kring olika filmgenrer. Ja, vilka tror ni fick den konstigaste då? Precis. Jag menar, vem fan känner till genren Film Noir? Dessutom skulle vi inte nämna genren i redovisningen för den skulle de andra lista ut. Nåväl, ingen lyckades haha. Surprise? Sedan fick vi se på en film på cirka en timme. Inte den roligaste filmen, men det fanns helt klart en del intressanta bitar. Fast jag förstod inte riktigt vad som skulle vara 'hemligheten' med den? Är den fejk? Hm... Nåja, det är ju inte varje dag man råkar filma sin egen död...

Tillslut kom den fruktade svenskan... Haha, jag var så lagom taggad till redovisning. Kan det bero på att vi snabbt som tusen gick igenom det precis innan lektionen? Antagligen. Som tur var fick vi inte börja, men jag blev allt mer orolig för varje redovisning som gick. Ärligt talat så kände jag på mig att vår redovisning skulle suga om man jämförde med alla andra. Damn it. Så meddelar läraren att det ska bli en redovisning till och sedan en kort rast. Klart som fan att man tänker (och hoppas) att man ska få redovisa efter rasten. Nejnej, vilka får redovisa den 'sista' redovisningen? Självklart vi! Riddardiktning bl.a. Vi körde igenom det utan att dö. Jag var dock riktigt jäkla nervös. Att läraren sedan ska kommentera redovisningen var en annan sak också. Oftast ville han ha några ord förklarade. Jag tänkte något i stil med;
"Be mig inte förklara höviskhet för det kan jag inte förklara..." Istället blev det tre små franska ord som är ett annat namn för de franska bragdsångerna, den kunde jag i alla fall! Trots bristen på vägledning lyckades vi faktiskt att få med det vi skulle, puh!

Jag hatar att vänta på bussen, den tar ju alltid flera år på sig. Att den dessutom fylldes nästan direkt gör ju inte saken bättre. Fast det var ju i och för sig en längre buss så det gjorde inte så mycket. Särskilt inte när man kan nalla ett fyrasäte. Dock påverkar dessa längre bussar mig på ett lustigt sätt, jag blir så jäkla dåsig när jag åker igen. Precis innan Ramdala och resten av vägen så har jag väldigt svårt att hålla ögonen öppna. Att behöva lämna bussen sedan är en pain in the ass. Detta händer aldrig på de 'vanliga' bussarna, utan det är endast på de längre. Jävla skit, jag vill kunna gå hem utan att släpa benen efter mig...