Något jag aldrig en sekund är att jag klippte av mig det fördömda håret. Det var slitet till tusen och jag behövde bli av med det. Naturligt rakt och det bara hängde där och gjorde mig ful. För ja, jag var så jävla ful då. Håret gjorde mig ful. Dessutom var mitt självförtroende i botten. Fast då kunde jag aldrig ens drömma om att klippa det flera centimeter. Därför klippte jag av det helt. Best day of my life.

Allt eftersom började mitt självförtroende rusa uppåt. Håret hade tyngt ned det. Jag tyckte inte om mig själv då. Jag var ful och tjockare. I takt med att håret började växa ut igen så blev allt bättre. Omedvetet förlorade jag ett par kilon och jag började tycka om mig själv. Jag var ju fan snygg i kort hår. Jag såg ju ändå ut som en tönt i långt hår to be honest. På varenda kort där jag har långt hår är allt jag ser min näsa. Den framhävdes så jädra tydligt så jag kunde stirra mig blind. Jag hatade den lika mycket som jag hatade mig själv. Nu bryr jag mig inte. Jag ser den inte som jag gjorde då.

Fast jag hade så awesome hår när det var svart och underhåret var klarrött! Det är hemskt fint. Usch och fy att jag inte har det nu.

Fast nu låter jag det bara växa och bryr mig inte riktigt vad som händer med det. Sedan jag klippte av det har jag färgat det en gång och det är därför det ser oranget ut nu. Jag är dock hemskt sugen på att färga det svart, men jag väntar nog med det tills det har blivit lite längre. Dock är jag inte helt hundra på om jag vill att det ska bli långt igen eller om jag vill ha det kort. Äsch, visar det sig att jag vill ha det kort är det bara att klippa igen. Eller hur? ;)

I mina egna ögon ser jag bättre ut nu, jag har mycket bättre självförtroende men jag borde dra ned några kilon till. Det finns fortfarande lite jag inte trivs med, men det reder sig sa såsen. :)